Jag var jätte orolig att hon plötsligt skulle dö. De kan ju ha ett uppehåll med andningen, i några sekunder, sedan kommer ett jätte andetag. Vet att Iszabella gjorde så flera gånger och jag blev riktigt rädd.

I flera månader oroade jag mig över att Iszabella skulle dö, men släppte lite kring 7 månaders åldern.

Spädbarnsdöd kan inträffa upp till 2 1/2 år, så oron ligger fortfarande kvar, när det gäller båda barnen.

Men jag har sagt till mig själv flera gånger att släppa den tanken. Istället för att oroa sig, försöka njuta av tiden och "peppa peppa" något sånt skulle hända, då är det ödet.

Jag var nyss inne på ens blogg, en mamma som förlorat sin dotter. När jag läser hennes inlägg blir jag darrig, får en STOR klump i halsen och är på gränsen till att själv bryta ihop. Och ändå kan jag inte sätta mig in i en sådan situation. Hur skulle det bli om mina barn skulle råka ut för något sådant? Jag vet att jag inte hade orkat leva mitt liv något mer iallafall. Man blir nog aldrig mer samma människa efter en sådan händelse.

Ett barn som inte fått en chans att leva, det är inte rättvist.