Min älskade farmor släppte taget och fick en bättre plats, i himlen!
År 2000 fick min farmor livmoderhalscancer, eller de upptäckte sjukdomen då iallafall .
Vet inte riktigt om hon ville bli botad eller om det inte hjälpte, eftersom hon var så kristen så följde hon kanske hennes tro
Men cancer spred sig , så de var väl mer eller mindre i hela kroppen till slut.
Att alltid goda människor ska drabbas av sånt ?
Min farmor var den snällaste på jorden, hon kunde aldrig göra något illa, inte ens en geting.
Kommer ihåg sommaren 2006 , då jag var och hälsade på henne med en tjejkompis, vi satt ute på altan och åt mat ..
De var fullt av getingar och jag sprang runt som en idiot för jag ogillar verkligen dom .
En hade åkt ner och satt sig i min fanta , och farmor sa att jag inte skulle vara rädd för dom, för de var snälla tyckte hon, samtidigt som hon tog upp getingen och klappa den??
Sån djurvän hon alltid var, hon hade gjort duvorna som alltid satt på hennes altan tama, de satt på hennes hand samtidigt som hon gick in för att hämta mat, sedan flög de iväg igen.
Min farmor fick 5 pojkar, hon ville så gärna ha en liten flicka men det blev aldrig så.
Det hade heller inte funnits några flickor bak i släkten.
Så när jag kom till blev hon väldigt glad, jag har alltid varit den flickan som "betytt" mest.
Jag betydde väldigt mycket för henne och även hon för mig.
Varje gång jag hälsade på så grät hon, höll min hand och bara log och såg på mig .
Kändes lika jobbigt varje gång att gå därifrån..
Helgen innan hon gick bort var jag och hälsa på henne, hon var sjuk men väldigt medveten om allt.
Hon och Rajko berättade att de hade ringt en präst som skulle komma och prata med dom , angående begravningen och allt.
Jag kollade på farmor och hon kollade på mig , och som vanligt log hon mot mig med hennes oskyldiga ögon.
Allt var helt naturligt för henne?
Jag klarade inte av att se henne just då, vi alla satt där och var medvetna om att hon inom två veckor skulle försvinna, hur skulle jag bete mig ?
Jag gick ut till köket , och jag hade en sådan stor klump i halsen som jag aldrig haft innan, för jag visste att jag inte kunde påverka detta på något sätt.
Den dagen var så svår, att gå ifrån henne och veta att jag kanske aldrig mer skulle få se henne le, se henne i ögonen som alltid var så oskyldiga och vackra, höra hennes röst, känna hennes varma hand greppa min.
Eller överhuvudtaget se henne igen..
Helgen därpå åkte jag till henne igen, allt det jag helgen innan upplevde, var sista gången..
Hon var där, men ändå borta..
Hon kunde inte prata, röra sig och hennes ögon var så tomma, jag såg verkligen ingenting i hennes ögon.. det var bara så kallt ..
Hon hade väldigt ont, och gjorde ifrån sig några ljud.
Sjuksköterskan kom, men var väldigt seg med hennes mediciner, jag försökte fråga farmor om hon hade ont och hon gjorde en min åt mig som ett tecken på att hon hade det..
Det gjorde så ont i mig för jag såg verkligen vilken smärta hon hade.
Hon hade sjukvård hemma, men när jag var där så skulle hon åka in till sjukhuset, så ambulansen var påväg.
Jag visste att detta var sista gången jag fick vara hos henne.
Så ja la hennes hand på min kind, för att hon för sista gången skulle få känna mitt ansikte, tårarna bara rann ..
Hon öppnade ögonen, stirrandes på mig..
Hon försökte säga mig något, att jag inte skulle vara ledsen för det var det sista hon ville.
Men hur mycket jag än försökte så gick det inte, tårarna bara rann och rann ..
Jag höll hennes hand, och precis innan jag skulle gå därifrån viskade jag till henne :
"Jag älskar dig farmor,jag vet att du kommer få det bra" , pussade henne på kinden ..
Idag är det ett år sedan, och det känns som det var igår hon försvann ifrån mig

Min farmor hade varit så stolt över att jag träffat en jätte bra kille, och över att jag ska ha barn.
Synd att detta skulle drabba henne..
Hon blev 71 år ..

Älskar dig farmor !