Den 15 Juni var jag på MVC som vanligt, barnmorskan hittade inte huvudet igen så jag fick en tid till antenantalen 15.30. Jag var nästan hundra på att det var huvudet ner, men nej jag hade sååå fel. Där låg en liten stjärt :)
Skulle in dagen därpå klockan 08.00, för vändningsförsök. När jag kom hem var jag väldigt nere för jag var nu 100% säker på att de inte skulle lyckas, då hon mer eller mindre var fixerad med stjärten ner.
Kom dit klockan 08.00 dagen därpå, fick ligga med ctg under en halvtimma för att se så hon mådde bra i magen.
Efteråt fick jag bricanyl intravenöst, och sedan fick jag vänta lite för att musklerna i livmodern skulle slappna av.
Sedan satte han igång, han trodde att han hade med sig henne hela vägen runt men när han sedan kolla med ultraljudet så låg stjärten fortfarande ner, samma visa två gånger om. Så vändningsförsöket misslyckades. Han skulle göra en viktskattning på henne också, för att se om mitt bäcken kanske skulle klara av en vaginal förlossning, eller om det skulle bli ett planerat kejsarsnitt. Fick gå tillbaka till rummet, ligga med ctg en halvtimma för att se hur hon mådde efter vändningsförsöket. Efter 5 minuter med ctgn på, fick jag sånna kraftiga värkar, men det registrerades aldrig, hennes hjärtljud var väldiga låga, sedan väldigt höga. Läkarn kom efter en halvtimma och hämtade mig. Han gjorde en viktskattning, och jag låg där och verkligen stönade,flämta och han undra om det gjorde så ont, jag svarade att de gjorde fan ondare nu än på förlossningen då jag födde Bella. Han sa att hon nu vägde ca 2500gram, och att jag skulle ligga i ett rum under observation , men endast 2 minuter efter jag kommit in i rummet, kommer det folk inspringandes med armband,dropp, och allt möjligt. Förstod ingenting förräns en tjej säger "Ja vi måste gå hela vägen ut nu och det fort", Jaha , ska jag snittas?
Jag fick till svar att min moderkaka hade gått sönder under vändningsförsöket, så bebis mådde inte bra där inne.
Och inte jag heller för den delen. Blev nerkörd , uppslängd på "bordet" där, och sedan "godnatt nu ska du få sova" , vaknar upp och ingen är där. Frågar efter david, och vad mitt barn var och va det blev för något. Fick bara svar om att jag skulle få träffa dom snart.. Tillslut kommer mamma, david och vår lilla flicka ..
Jag bryter ihop och bara storgråter, kramar om david och vill verkligen inte släppa honom för jag trodde aldrig jag skulle vakna något mer, jag har nog aldrig varit så rädd som jag var då jag var påväg ner till operationsalen.
Men ut kom hon iallafall, och nu mår vi bra här allihopa..
Hon kom ut den 16 Juni klockan 11.14, 2700gram och 45cm lång.

(Lite kortfattat om vad som hände, ska skriva en mer riktig berättelse när jag har lite mer tid. Har inte pratat så med någon om vad som egentligen hände, men ska ta tag i de när vi har landat lite)