(Långt inlägg, och säkert blivit lite slarvigt påvägen)

Jag har tagit med i stort sett allt, finns väl alltid något man glömmer.

Folk runt omkring tjatade på mig, gör si gör så , så kommer den allt. Jag hade sprungit 6-7 våningar upp och ner , ner och upp i två dagar och om inte de satte igång så vad skulle egentligen sätta igång förlossningen?

Mamma tjatade hela tiden, david var väl med på ett litet hörn. Jag blev fruktansvärt irriterad för hade jag kunnat hade bebis redan vart här. Jag bestämde mig för att gå till Nathalie Landmann. Vi satt hemma hos henne och tjata om allt möjligt, speciellt om att jag inte var så tålig just då. Det var melodifestivalen denna lördag, vilket jag helt hade glömt. Ganska förståeligt. Mamma var väl sur för att jag inte var hemma med dom och kollade när hon hade köpt in chips och gott för kvällen. Jag blev ännu mer irriterad, det var ju inte med meningen att glömma bort melodifestivalen. Bestämde mig för att ta mina saker och gå hem till mig, jag sa till nathalie att jag strunta i om jag så skulle behöva gå till Näl om de satte igång. När jag kom hem till mamma så blev allt lugnt igen, och mamma sa men ta en liten promenad så går du och lägger dig sedan. Jag och David tog på oss och gick ut, tog lååååånga steg för jag inbillade mig att bebis skulle sjunka ner mer i bäckenet. Jag och David var hemma igen vid 01.00 på natten.

Satte mig på köksstolen i köket, och efter en 10 minuter får jag en sammandragning, känner av den lite. Så jag skrattar lite lätt och säger "En sammandragning" , som om de skulle fortsätta tänkte jag. Nej jag ville inte hoppas på något. Klockan gick iväg mot nästan 02.00 och jag hade fortfarande inte känt av något mer. Mamma sa att hon skulle gå och lägga sig, och om det var något så skulle jag väcka henne. Jag och David gick också och la oss en stund efteråt. Jag var riktigt trött, men när jag la mig ner så kändes allt så obekvämt, det var varmt, jag kunde inte hitta någon sovställning , kände sedan att jag behövde gå på toa, gick tillbaka till sängen, samma visa igen , och tillbaka till toan igen, det kändes som jag behövde kissa hela tiden. Upptäcker att resten av slemproppen går, väcker mamma och berättar att de kommer lite blod på pappret, ja de är bara resten av slemproppen , gå och lägg dig igen, svarar hon. Vid 03.00 väcker jag David för jag får sån otrolig frossa, samtidigt som jag svettas och nu börjar de komma lite småvärkar, hanterbara med ca 10-15 minuters mellanrum. Känner på mig att något är på gång, hade de inte varit för frossan så hade jag nog inte märkt av något. Mamma ringer förlossningen och pratar med en barnmorska. Hon sa att jag skulle ta mig ett bad , hon noterade även att jag skulle komma in under dagen, jaha så det är pågång tänkte jag. Satte mig i ett bad, rakade benen och bara satt. Kändes som jag inte fick en enda värk under den tiden, blev ganska besviken. När jag kom upp ur badet började dom komma igen, men de var inte regelbundna. De kunde gå från 2 min till 10,15 min.. Mamma hade satt på kaffe, så jag gick runt i lägenheten och vankade för att de skulle komma mera värkar. Vid 06.00 kanske började de mer tätt , de gick inte längre 10,15 min emellan men de var fortfarande inte regelbundna. Jag sa till mamma att jag ändå ville åka in, så allt stod rätt till. Hon sa att vi kunde vänta åtminstone till 07.00 , för de skulle bara skicka hem mig igen. Så jag gick runt i lägenheten och vankade.. fram och tillbaka.. vid 07.00 började de blir mer regelbundna och jag var bestämd på att vi nu skulle åka in. När vi kommer in så får jag komma direkt till ett förlossningsrum, barnmorskan kopplar på CTGn och under denna halvtimma kände jag knappt något alls, jag blev riktigt förbannad och var lite småtyken mot david och mamma, "ja det var det här jag visste, de kommer skicka hem mig igen för nu har jag inte känt något" , som de vore deras fel.

Barnmorskan kommer in och säger "ja de ser bra ut, vi ska ta och se om du har öppnat dig något också" .

Barnmorskan hade med en praktikant som först skulle känna, så de stod och diskutera över mig.

Praktikanten "ja, jag tror att hon är öppen 3 cm" , Barnmorskan "Ne , du måste utgå ifrån (vad hon nu sa) blablabla, så hon är alltså öppen 4cm" JIPPIE tänkte jag , 4cm vad härligt. Jag bad om att få bada, där satt jag i drygt en timma. Sedan ville jag inte mer, jag fick på mig en rock, jätte fina nättrosor och en stor binda. Skratta lite smått när jag fick den i näven. (Nu är minnet lite suddigt)

Vid nästa undersökning (vet inte vad klockan var) , så hade jag öppnat mig till 6 cm. Jag frågade om de kunde ta hål på hinnorna, och de kunde dom om jag ville. Men jag var lite osäker så jag frågade mamma vad hon tyckte jag skulle göra, men hon tyckte jag skulle vänta lite med de eftersom att de gick så bra. Så jag gjorde som mamma sa. (Nu minns jag ingenting igen) Nästa minnesbild är när de undersöker mig igen , och då hade jag öppnat mig till 7cm , och nu sa ville jag att de skulle ta hål på hinnorna. (Detta gjordes 11.30 enligt journalerna).

Efter detta skriver jag utifrån vad min mamma har berättat. Hon skulle ner och köpa en smörgås så hon hade varit borta i ca 15 min efter att de hade spräckt hinnorna, hon pratar med sin vän i telefon som säger åt henne att gå tillbaka då de går fort efteråt, så hon var tillbaka efter en kvart. Jag minns att hon sätter sig brevid mig och jag har så ont så jag skriker , och det gör så ont att jag inte får ut gråtet ens en gång. Jag testar akupunktur, vilket bara leder till ännu mer smärta. Så de fick barnmorskan ta bort igen. Jag säger att jag gärna vill ha den förbannade ryggbedövningen nu, och barnmorskan frågar om jag är säker. "Nej,jo,nee, kolla hur mycket jag har öppnat mig först" säger jag , är jag öppen 8cm tar jag skiten. Barnmorskan lägger handen på mitt ben med stort leende och säger "Håll ut , jag säger bara håll ut". Jag blev lite småirriterad och fråga vad hon menade med de. Hon sa att jag var öppen helt och snart skulle krystvärkarna komma igång. (Minns inget härifrån heller) Men mamma har berättat att de tog ett tag innan jag började krysta. Men har en minnesbild av att jag ställer mig upp och säger hur jag vill ha sängen, att jag vill stå på knäna och helt plötsligt säger jag "Jag ska bara på toaletten" , barnmorskan skrattar lite och säger att jag inte ska på toa, jo säger jag jag måste på toa. Hon skrattar igen ..

Då skratta jag till lite och sa "Men jag måste bajsa" , hon sa att det bara kändes så för att de trycker på så. Ja skyll er själva om jag skiter på mig sa jag och la mig i sängen. Det krystas och det krystas, huvudet åker ut lite men så fort jag tar andan sjunker de in igen, jag börjar bli smått irriterad på detta. För jag tog verkligen i för kung och fosterland men någon gång måste man ju hämta andan. Så ja, va duktig du är.. fick jag höra hela tiden. Vadå duktig? De händer ju ingeting. Det bästa av allt är att jag inte känner något alls i underlivet, bara värkarna som spänner som ett bälte runt mig. Till slut kommer huvudet ut, och sedan kommer hela bebis , det kändes riktigt obehagligt. Jag hör ett bebisskrik, och David springer ifrån mig. Jag har ingen ork att fråga vad de blev, stirrade bara rätt in i väggen som var framför mig. Men till slut så frågar jag "vad blev det?" och vände mig om, men på något sätt visste jag redan de , från första stund jag hörde hennes skrik var jag 110% säker på att det var en flicka. Barnmorskan sa "oj gömmer vi könet för dig?" , hon låg med benen ihop så man såg inget. Mamma hade gråten i halsen och sa "det är en flicka" .. Jag fick en spruta i handen för moderkakan satt fast , så efter några minuter kunde jag krysta ut den. Barnmorskan sa att hon skulle ta och sy lite, och jag totalvägrade. Visst att jag har genomgått en förlossning, men här ska de fan inte sys i mitt underliv. Hon sa att de va så litet, ett enstaka stygn, ja då är det väl inte så nödvändigt fråga jag. Men till slut fick hon ta de 2 stygn. (minns inget härifrån) Nästa minnesbild är när jag håller henne, och jag tyckte hon hade sån fyrkantig näsa. Men gud så underbart det var att få hålla henne, äntligen höll jag vårt älskade barn som vi väntat på så länge. Jag förstod nog inte vad som precis hade hänt, eller vad jag hade genomgått överhuvudtaget. David höll henne, jag satt på sängkanten och kollade på mig familj, samtidigt som jag skakade av all adrenalin. Barnmorskan gjorde iordning de fina smörgåsbrickan och sa att vi skulle få vara ifred ett tag så vi kunde ringa till och berätta den stora nyheten :). Jag hade faktiskt ingen lust att ringa, ingen ork utan fullt upp med att kolla på min underbara dotter. Men sedan tog jag ändå tag i telefonen och ringde till Nathalie Landmann, som jag även väckte. Hon frågade vad jag gjorde, jag berätta att jag var på Näl och Iszabella precis hade kommit till världen. Slut ljug du var ju här i natt, säger hon. Men förstår till slut att jag menade allvar..

Jag tjatade flera gången på barnmorskan att hon skulle väga och mäta Iszabella, men de dröjde ett tag.

Bästa dagen i mitt liv !!!!